Sveket.

Hon skrek om sin sårade stolthet.

Hon hade givit honom allt.

Hon hade givit honom sina hemligheter sina sorger.

Hon gav honom sitt hjärta.

Men han var för rädd.

När hon kom för nära.

Stack han en dolk i hennes hjärta.

Han svek henne och sårade henne.

Hon slog honom, gav honom ärr i hjärtat.

Saker som han aldrig skulle kunna glömma

De hade en natt tillsammans.

Mer fick de aldrig.

Han red i väg i dimmans timma.

Försvann utan spår.

Men hon visste att hon till hörde honom.

För de var inte bara förenade genom äktenskapens bindelse.

Utan hade en gång hade de åtminstone varit de i kärlek också.

Han svek hennes kärlek till honom.

Men en natt kom han ridande.

Trött och ut svulten.

Han trodde hon svikit honom.

När hon stod med ett barn på sin arm, bredvid en man.

Men han såg inte bortom de han såg.

För hur skulle han veta att hon bara hade en i sitt hjärta.

Han vände sin trötta häst, red bort från borgen.

Mannen bredvid henne såg honom.

Han ropade till, men han lyssnade inte.

Han var ärrad, han hade svikit henne

han trodde hon hade svikit honom också.

Hon grät den natten och många fler.

Mannen som han sätt gav sig av för att finna honom

För att finna hennes kärlek.

Hon höll om barnet grät och skrattade.

Först nu förstod hon vad som var fel.

De hade inte förståt varandra.

Hon älskade mer än något annat att han skulle komma åter.

Han gick sakta fram till kvinnan på golvet.

Han tittade ner på hennes gråt strimmiga ansikte.

Hon sade: Förlåt mig min älskade. Se på vår son.

Han lyfte upp barnet, såg in i ett par ögon som var så lika sina egna.

Han sade: Nog är han vår son min älskade. Förlåt mig för mina misstag.

De tittade på varandra. Såg in i varandras ögon.

De förlåt varanda.

Men deras kärlek var ömtålig och kunde lätt vändas till hat.

copyright Olivia Gustafsson