Jag önskar du skulle skrika.
Jag önskar du skulle slå i bordet.
Jag önskar du skulle bli arg.
Jag önskar att du inte bara skulle sitta där med din lugna attityd.
Jag önskar att jag inte alltid vore så enam.
Jag önskar att jag inte vore ensam när jag behöver någon som mest.
Jag önskar....

wait

I'll wait here for you.

So you know you can keep me safe.

See how I is your beloved.

Keep loving me and I will cath you when you fall and keep you safe.

I will see so you can be here with me and not there.

You keep me safe.

Safe from any harm I can get into.

This is me, the only you me you will see.

So don't try to change me to bee like you.

I try hard to be perfect but I never succed with what I do.

Willl you remember me when I'm not there.

Will you remember me for who I was or will be today or tomorrow?

Love it not me it's you.

copyright: Olivia Gustafsson

alien

Between are kinds.
Are familys.
Are friends.
Are people.
They try to find a monster in us.
But we are not monsters.
Just diffrent from humans.
Diffrent from you and your kind.
But not a monster or a murderer that you are trying to find in me.
I'm a living creature.
Just like you are.
A creature that just want to live a life with no hate in are environment.
Like you.
The first meeting is always the most importent.
No mistake is allowed.
So no hate will begin.

copyright: Olivia Gustafsson

werewolf

Look at me.

This is me.

I'm not human.

I'm not a monster.

I'm just not human.

I'm not alone.

We are more then a hundred.

Maybe a thousand or a bit more.

No one knows for sure.

We just keep up with what we got.

Because we have to hide from you humans.

copyright:Olivia Gustafsson

Viskar

Himlens bevingade härskare skriar i skyn.
Ser de mig?
Där jag ligger och ser på dem, tittar upp i himlen.
Samtidigt svävar orden ur mitt huvud ut för mina läppar.
Viskar meningslösa ord för mig själv.
Viskar betydande ord för mig själv.
Viskar: sträcker du ut din hand om jag ber dig?
Skulle du?
Antagligen inte.
Men kanske du skulle det!
För du vet att utan mig kan du inte längre andas.
Jag är styrkan i dina lungor och håller dig vid liv.
Du ät mitt hjärtats styrka och håller det slående.
Jag är dina lungor, du är mitt hjärta.
Din röst är som mitt hjärtats trummande, stadig och evigt slående.
Mina andetag som styrkan i dina lungor.
Utan varandra är vi ingenting alls.

copyright: Olivia Gustafsson

the two of you...

the two of you...
Make me laugh when I want to scream.
Make me smile when I want to cry.
Hold me until I'm steady again.
Tell me I'm fine the way I am.
Say I'm worth living.
yes, that is what the two of you do...

Remember...

Remember us
For what we were
Not for who you think we were
Remember us for our bad sides
That made you scream at us
When I destroyed everything you have done for us, for me
Remember us for our good sides
Who made you laugh and smile
For we live forever as long as someone remembers us
For what we were
For that who filled our hearts
While we was still breathing on this earth
As long as someone remembers us, we will never dissapear
Not entirely, never
We live on through those who come after us
They who hold us in there memories
Lives on through those who remember us for what we believed in
For what we hoped for
For our sorrows
For our betrayals
For our faithfulness
For our happiness
We remain immortal only if we remain honest to the death
Remains loved by our loved ones
Remain faithful to our word
Remembered for the truth of our words
For our destinies were linked together by an invisible thread
But despite that it was torn of
Unexpectedly
Without a warning
We only turned to memories
By cruelty
But we remain in the memories
Where we live on
Forever

(inspirerad av filmen Remember me, som var underbar)

Världen

Om världen som vi vet den, inte skulle vara hela världen
Vad skulle du göra då?
Om världen bestod av mer än människor.
Om världen vi lever i skulle förändras så totalt.
Att vi inte känner igen den längre.
Skulle den fortfarande vara vårt hem?
Eller skulle vi se på den med avsky?

copyright: Olivia Gustafsson

Varför inte mig...

Varför inte mig?
Vad har jag gjort för fel?
Alltid dem två eller tre eller fyra...
Men aldrig mig.
De lever utan mig.
Bryr sig inte om att fråga, hej, vill du komma med...
De är inte så att jag är upptagen precis...
Jag ber bara att de ska se mig, fråga om ja vill leva med dem...
Men nej, jag ignoreras...
Varför???

vad jag är...

Jag förstod aldrig riktig vad jag var. Inte tills jag möte en man som skulle förändra allt.
Om man nu kan kalla honom en man. Han blev det man kallar en far för mig. Lärde mig saker om själv jag aldrig förstått tidigare. Eller det jag ständigt förnekat och ignorerat. Hans namn var Sylvester Sullivan.

Jag födes 1890.
Vid min födsel dog min mor och mannen jag trodde var min far. Anklagade mig för hennes död. Visserligen var det på sätt och vis mitt fel att hon dog. Hon valde att behålla mig och inte göra abort trots att jag uppstått ur en kärleksaffär.
Han kunde gjort mig arvslös. Men ändå gjorde han aldrig det. Kanske berodde det på att alla i hans släkt var döda och han inte ville skänka sin rikedom till de fattiga.
Men vad vet jag?
Det jag med säkerhet vet är att han misshandlade mig. Slog mig varje gång chansen uppstod. Det började dagen jag lärt mig läsa. Jag var mellan 6 och 7 år då. Jag trodde jag förtjänade de slag han gav mig. Men idag vet jag bättre.
Min frid kom varje gång han reste till London. Dom månaderna eller om det nu så bara var dagar älskade jag mer än något anat. Gav mig tid att läka.
Jag glade min informator. För jag var snabblärd och lydde honom alltid. På sätt och viss var han min vän. Den ända förutom min far i hushållet som faktiskt sa emot mig.
De andra var rädda för mig. För jag visste alltid deras hemligheter. Jag brukade nämligen ligga och lyssna på deras samtal när jag skulle sova om natten. Jag har alltid vetat att min hörsel inte är mänsklig. Inte för att det någonsin stört mig så mycket. Det är en del av mig själv jag alltid kunnat acceptera.
Till skillnad från den delen som tjänstefolken fruktade mest. Mina plötsliga upp dykande ur tomma intet. Hur de kom på mig att äta rått kött. Den delen av mig själv har jag alltid hatat.

När jag var lite över tio år gammal visste jag att jag var stark nog. Stark nog att slå tillbaka när mannen jag kallade far slog mig. Men varje gång jag ville slå till honom var det något som stoppade mig. Vad vet jag faktiskt inte.
För vilket barn skulle kunna skada en fullvuxen man?
Jag förstod inte heller hur bra syn jag verkligen hade. Inte för än jag talade om för min informator att min far var på väg hem. Han frågade mig hur jag kunde veta det. Jag svarade då som om det var självklart, att jag sätt honom på landsvägen.
Men när informatorn tittade kunde han inte se min far. Det var först när han använde sin kikare som han faktiskt kunde se honom.
Efter den händelsen gled jag och min informator ifrån varandra. Han förstod att något var fel med mig. Att jag var annorlunda. Men vad visste han inte.
Först då förstod jag hur annorlunda jag faktiskt var.
Jag fick aldrig lämna godsets egendomar. Så jag roade mig med att smyga på byns barn.
Aldrig hörde de mig komma smygande på dem. Och de var för rädda att säga hur jag smög på dem för sina föräldrar. Men det var inte mig de var rädda för. Utan det var min far.
Han var definitivt inte den bästa av godsägare. Han njöt av att visa sin makt och auktoritet.

Jag fruktade mig själv som byns barn fruktade min far.
I alla fall den delen jag ärvt av min riktiga far. Den som gjort min mor gravid. Jag fruktade hur det alltid vattnades i munnen när någon skadade sig. Eller kom för nära, så nära att jag kunde se blodet pulsera under halsens tunna hud. I det rytmiska pulserande ljud.

När jag var 23 år dog min så kallade far och lämnade allt till mig.
I ett halvår låtsades jag sörja honom. Men mer klarade jag inte. När jag fyllt 24 år reste jag till London. Väl i London undvek jag de stinkande gatorna där de fattiga dväljdes. I sina trångbodda bostäder. Jag stod inte ut med stanken från deras avföring och allt annat där. Stanken brände och stack i min näsa. Etsade sig fast i mitt minne.

Sen kom den dag jag förändrades totalt.
Jag hade spelat kort på en klubb och var på väg hem. När jag hörde fotsteg bakom mig. Jag ignorerade det och fortsatte gå. Trots att jag var säker på att någon följde efter mig. Jag lät mina tankar fortsätta till planerna hur jag skulle sälja godset utan att väcka uppmärksamhet. Godset som jag nu för tiden endast såg som mitt fängelse.
Jag svängde in på en bakgata för att ta en genväg och tänkte inte särskilt mycket på stegen som ekade bakom mig. Jag hörde knappt pistolen som avfyrades innan kulan tog mitt liv med enkelhet. Jag kände hur mitt blod rann ut ur mig. Kände hur min mördares händer trevade genom mina fickor i jakt på det han dödat mig för.
Mina armar lydde mig inte när jag försökte lyfta dem och röda fläckar dansade framför mina ögon. Blodlukten från mitt sår stack i näsan och den metalliska smaken av blod fyllde min mun. Innan allt blev svart och jag försvann in i en ändlös dimma.
Först kände jag inget ting. Men när jag väl kände igen var det något jag inte ville känna.
Den brinnande lågan slet i min kropp, stack som tusen nålar, som eldens flammande lågor allt på en gång.

Nästa gång jag öppnade ögonen var allt jag såg grumligt. Som när man tittar ner i en å. Men de åar jag tittat ner i hade inte haft så smutsigt vatten, utan klart vatten. Inte brunt.
Men det jag kände mot min hud var inget annat än just det, vatten. Jag låg där ett bra tag och blinkade förvånat innan jag insåg att jag inte andades. Samtidigt som jag kände ett tryck mot mitt bröst. Jag lyfte händerna och kände hur något hårt och skrovligt låg på mitt bröst. Att det var för att hålla mig nere förstod jag senare. Försiktigt lyfte jag bort tyngden som liknade en tegelsten. En sådan från gamla murar.
När jag kom upp ovanför vattnet såg jag hur skymningen närmade sig. När jag tittade uppåt var allt jag såg en av broarna över Temsen.
Från brons ovansida kunde jag höra vagnar som då och då kördes över den. Blandat med människors röster, som en evighetslång kör.
Jag stannade i Temsens stinkande vatten tills mörkret fallit och jag med enkelhet tog mig upp på bron.
Jag lokaliserade mig innan jag skyndade till huset jag hyrt i London. Butlern öppnade med en illa dold förvåning. Samtidigt som han försökte ignorera stanken från mina kläder.
”Är ni skadad, Sir?”
”Nej! Varför tror du det?”
”Är det inte blod på er skjorta, sir”, sade butlern och nickade mot mitt bröst. Jag följde hans blick och såg den torkade blodfläcken som inte försvunnit av vattnet i Temsen.
”Det är inget, Miller.”
”Om du säger så sir. Vi började bli oroliga vet du. I två dagar har du varit borta.”
”Ja, jag tog hand om några saker. Be mrs Willham skicka upp något ätbart. Helst kött. Och så vill jag ha ett bad och rena kläder, Miller”, sa jag medan jag skyndade mig upp för trappan och lämnade ett spår av lera och vatten efter mig.

Jag fortsatte uppträda som en fin herre från landet tills jag tre år senare 1917, reste till Frankrike. Samtidigt som första världskriget påbörjats.
Jag stred vid fronten i Frankrike under falsk identitet. Men tillslut stod jag inte ut längre. Bilderna av dödas ansikte etsade sig in i mitt minne. Så jag gav mig iväg från det. Vandrade runt i ett krigshärjar Europa fram till 1946.

Jag var åter i Frankrike, vid landets gränser, där små byar doldes i bergens dalar. Jag mins att himlen var klarblå och solen stod högt uppe på himlen. Jag stod och blickade ner i en dal, tidigare hade jag sett en avlägsen stuga där. Men inte riktigt vågat närma mig.
När ett mullrande ljud hördes, nästan som åska. Men det skulle omöjligt kunna vara åska. Inte ett mål fanns på himlen. En bit bort en aning längre ner i dalen syntes ett litet damm moln. Försiktigt rörde jag mig ditåt. När jag kom tillräckligt nära såg jag stenar som låg ner rasade. Något hade fått dem att falla ner.
Det var då jag såg byxbenet. Ynglingen som jag såg ligga där alldeles stilla med huvudet i en onaturligt vinkel. Kunde inte vara mycket äldre än mig. Eller ja så ung jag såg ut att var, 24 år.
Hans stormgrå ögon stirrade ut i ingenting. Ynglingens mörka mahogny färgade hår var täck av damm från stenraset.
Jag rykte till när ett skrik skar genom tystnaden. Långsamt vände jag mig och såg en man och kvinna titta på ynglingen. Inte heller dom kunde vara äldre än mig, tänkte jag då. Den som skrikit var kvinnan. Hennes ögon var lika stormgrå som ynglingens, medan mannens hår var lika mörk mahogny färg.
”Såg du vad som hände?” frågade mannen mig på franska.
Jag skakade på huvudet och mannen gick fram till ynglingen.
”Nacken är bruten,”viskade han lågt på engelska. Kvinnan verkade inte höra honom. Hon stod bara och stirrade på ynglingens kropp.
”Vill ni ha hjälp att bära honom bort hår ifrån”, frågade jag lågt mannen.
”Ni talar engelska”, sade mannen förvånat.
”Ja jag är engelsman.”
Samtidigt som han nickade sa han: ”Ja du kan gärna hjälpa mig.”
Mannen gjorde en provisorisk bår att bära honom på innan vi tog honom ner till stugan. Vi lade honom i en relativt liten sängkammare inne i huset.
”Är du hungrig?”
Jag möte kvinnans blick som var fyllda utav sorg.
”Jag vill inte vara till besvär.”
”Det är inget besvär. Ät lite vi vill tacka dig senare.”
Jag åt det hon ställde fram till mig och försökte förstå vad det var de skulle tacka mig för. Innan jag somnade där, vid köksbordet.

Jag väcktes av en ljudlig duns från rummet de stängt in sig i.
Det var fortfarande mörkt ute men jag kunde se hur gryningen sakta kröp närmare. Jag kunde höra en gråtande kvinna och hur en man talade lugnande på franska. Om jag förstod det rätt. Men jag kunde inte känna igen rösten, för det var inte mannens. Nyfiket gick jag med lätta ljudlösa steg närmare dörren.
”Jag sa ju till dig att det inte var bra att klättra så där utan någon som helst säkerhet”, sa mannen.
”Ja, jag vet far”, svarade den främmande rösten.
Samtidigt öppnade kvinnan dörren. Jag bakade förskräckt bort från dörren. Inne i rummet såg jag den så förut döde ynglingen sitta levande. Han verkade bekant på ett sätt jag inte kunde förklara. Han såg på mig en aning förvånat.
Men hur kunde han sitta upp. Jag hade ju själv sett honom ligga död framför mina fötter. Men ändå satt han där. Andades och levande.
Jag stod som förstenad i några sekunder innan jag rusade ut ur huset. Jag kunde höra ynglingen ropa efter. Bad mig vänta, men jag tänkte inte vänta. Jag började springa mot dalens utgång och när jag sneglade över axeln kunde jag se hur ynglingen närmade sig. Samtidig fastnade min fot i en trädrot och fällde mig.
”Snälla, vänta. Bara vänta lite”, sa ynglingen med en mjuk ton på franska.
”Låt honom vara Seth”, sa mannen.
”Men han vet inte”, sa ynglingen vars namn var Seth.
Jag sneglade mot dom över axeln i min halvstående ställning och sa sen på en ringrostig skolfranska. ”Vad är det jag inte vet?”
”Vad du är”, sa Seth lugnt och sträckte fram en hand mot mig.
”Seth vad pratar du om”, frågade mannen och såg på Seth.
Seth bakade ett steg bort från mig och vände sig mot mannen och viskade till honom. På ett språk jag aldrig hört förut. Mannens ansikte sken upp i förståelse och han tittade sen på mig.
”Vad är ditt namn?” frågade mannen mig.
”Zachary Wheelock”, svarade jag.
”Mitt namn är Sylvester Sullivan och det här är min son, Seth”, sa mannen och la en hand på ynglingens axel.
”Son?”
”Jag förstår om saker är förvirrande för dig. Men om du följer med oss tillbaka till stugan ska jag berätta allt för dig. Svara på frågor jag gissar du har.”
Efter en viss tvekan nickade jag och följde med dem.

Det var så jag fick veta min sanna natur. Det var så jag fick en familj jag aldrig haft för än nu.

copyright: Olivia Gustafsson.

ps: det handlar om en av mina personer den här med =)

help me...

Please help me.
Help me from this darkness inside of me.
It's growing so fast, and wont stop growin.
Please help me from it.
I have noting to give anymore.
I don't wont to fight anymore.
I'm so tired.
If I let go and let the darkness grow I know...
Yes, I know that the fire inside of me will get lose.
It will burn not only me to death,
but you and all the ones around me.
So please help me.
You once loved me, can you not see past the wrong I did.
And help me trough this darkness and fire.
I'm so scared.
So scared to lose you once more.
Help me, I think I'm about to die...
Help me

copyright: Olivia Gustafsson.

P.S dikten är om en av mina personer i en av mina berättelser.

Jag kallar dig...

Jag kallar på dig och du kommer till min famn.
Men om jag inte skulle kalla på dig... skulle du då komma till min famn?
Snälla svara mig för en gångs skulle med ett rent samvete.
Kommer du endast till min famn, min säng för att jag kallar på dig så som din herre har rätt till.
För att jag kräver dig som min egen.
Är jag bara ett tidsfördriv för dig.
Är jag inte värd något för dig.
Om jag sa att du fick gå när du ville, skulle du då gå?
Skulle du då springa till någon annans famn?
Säg mig skulle du det?
Jag ber dig berätta vad jag är för dig.
För allt jag är i mina tankar om dig är att jag är den man som älskar dig mer än sitt eget liv.
Men vad jag är för dig vet jag ej.
För du säger aldrig vad jag är för dig.
Varför gör du inte det? Vågar du inte?
Jag kommer alltid vara där för dig.
Oavsett vad du gör i ditt liv. Oavsett alla misstag du gör.

copyright: Olivia Gustafsson

sanningen i dina ögon.

Du säger att du inte älskar mig längre, du säger att du hatar mig.
Men du döljer dina ögon.
Ser inte på mig, låter mig inte möta din blick.
För du vet att jag kommer se sanningen i dina ögon.
Sanningen som du döljer så väl
Sanningen som säger att jag inte borde tro på dina ord, utan dina ögon.
För sanningen säger att du, ja du älskar mig fortfarande.
Men du är rädd att jag kommer att dö eller börja hata dig.
Eller att du skrämmer iväg mig.
Men du kan inte ha sett min kärlek till dig om det är vad du tror.
För jag kan aldrig sluta älska dig.
För du är allt jag har och någonsin kommer att ha.
Du vill inte att jag ska veta att jag är det som håller dig vid liv.
Det som gör att du fortsätter att andas.
Så om du jagar iväg mig kommer du aldrig mer se mig.
Du kommer aldrig mer se mig så levande som jag är idag.
Så låt mig se sanningen i dina ögon, så du kan se sanningen i mina ögon.
Som säger att jag älskar dig.

copyright: Olivia Gustafsson

jag hoppas

Trots smärtan kan jag inte sluta hoppas.
Att du en dag kommer tillbaka till mig.
För att du var det som gjorde att jag inte blev galen.
Galen som alla andra runt mig.
Alla andra som en länge sen dött av galenskapen.
Jag hoppas varje dag att du ska komma tillbaka till mig.
Men jag vet, ja jag vet att jag kan inte göra annat än att bara hoppas.

Sanningen om dig och mig.

Mitt hjärta slår snabbt.

Du hör dess desperata trummande.

I sitt försök att hålla mig vid liv.

Men mitt liv är sen länge sen borta.

Du vet det och jag vet det.

Mitt hjärta börjar sakta in.

Ingenting kan stoppa dig nu.

Inte mitt värdelösa kämpande.

Inte mitt skrik.

Du har mig i ditt grepp.

Du håller fast mig.

Jag försöker slita mig fri.

Men allt som händer är att du håller mig hårdare.

Inget kan jag göra.

Jag känner min själ glida ifrån mig.

Känner hur den slits från min kropp med våld.

Jag känner hur mitt hjärta slår allt saktare.

Nu ser jag dig och min kropp.

Min kropp som slappt hänger där.

Och nu vet jag.

Jag vet vad du är.

Du är en vampyr.

Men ingen kommer någonsin få veta.

Veta vad som hände mig.

Månens kall

Lika lite som tidvattnet kan motstå månens kall.

Lika lite kan jag motstå fullmånen, under stjärnlösa nätter.

Den sliter i mig. I min själ.

För svag att motstå månen som kallar på mig.

Likt en herre kallar sin tjänare.

Jag är och kommer alltid förbli en varulv.

My protector, My lover, My life

Life feels so good when you are around.
Because you make me fly above all.
You lift me up when I have fallen.
You see me for what I am.
What I really am.
I am a dark creature, lingering in the darkness.
I see everything you do for me.
Yes, everything.
I see you´re anger when people insult me.
I see you lead them away from my hiding.
I see you when you are struggling whit my burden.
You are all I have, and will ever get.
You are my protector, my lover, my life.

Förlorad kärlek

Jag vill hata dig men kan inte, för jag älskar dig.
Jag vill se dig lida, men står inte ut med den tysta smärtan du försöker dölja.
Jag längtar efter dig, även fast jag vet att jag inte har rätt att längta efter dig.
Jag vill ta dig i min famn och torka bort de tårar du inte vissar någon.
Jag ser den smärta du döljer så väll. Smärtan du kämpar emot, inombords.
Men vad har jag för rätt till det. Ingen.
Du är förlorad för mig och jag kan bara se på dina tårar av smärta utan att kunna lindra dem.

copyright: Olivia Gustafsson