Oliwija: juni 2010

Jag förstod aldrig riktig vad jag var. Inte tills jag möte en man som skulle förändra allt.
Om man nu kan kalla honom en man. Han blev det man kallar en far för mig. Lärde mig saker om själv jag aldrig förstått tidigare. Eller det jag ständigt förnekat och ignorerat. Hans namn var Sylvester Sullivan.

Jag födes 1890.
Vid min födsel dog min mor och mannen jag trodde var min far. Anklagade mig för hennes död. Visserligen var det på sätt och vis mitt fel att hon dog. Hon valde att behålla mig och inte göra abort trots att jag uppstått ur en kärleksaffär.
Han kunde gjort mig arvslös. Men ändå gjorde han aldrig det. Kanske berodde det på att alla i hans släkt var döda och han inte ville skänka sin rikedom till de fattiga.
Men vad vet jag?
Det jag med säkerhet vet är att han misshandlade mig. Slog mig varje gång chansen uppstod. Det började dagen jag lärt mig läsa. Jag var mellan 6 och 7 år då. Jag trodde jag förtjänade de slag han gav mig. Men idag vet jag bättre.
Min frid kom varje gång han reste till London. Dom månaderna eller om det nu så bara var dagar älskade jag mer än något anat. Gav mig tid att läka.
Jag glade min informator. För jag var snabblärd och lydde honom alltid. På sätt och viss var han min vän. Den ända förutom min far i hushållet som faktiskt sa emot mig.
De andra var rädda för mig. För jag visste alltid deras hemligheter. Jag brukade nämligen ligga och lyssna på deras samtal när jag skulle sova om natten. Jag har alltid vetat att min hörsel inte är mänsklig. Inte för att det någonsin stört mig så mycket. Det är en del av mig själv jag alltid kunnat acceptera.
Till skillnad från den delen som tjänstefolken fruktade mest. Mina plötsliga upp dykande ur tomma intet. Hur de kom på mig att äta rått kött. Den delen av mig själv har jag alltid hatat.

När jag var lite över tio år gammal visste jag att jag var stark nog. Stark nog att slå tillbaka när mannen jag kallade far slog mig. Men varje gång jag ville slå till honom var det något som stoppade mig. Vad vet jag faktiskt inte.
För vilket barn skulle kunna skada en fullvuxen man?
Jag förstod inte heller hur bra syn jag verkligen hade. Inte för än jag talade om för min informator att min far var på väg hem. Han frågade mig hur jag kunde veta det. Jag svarade då som om det var självklart, att jag sätt honom på landsvägen.
Men när informatorn tittade kunde han inte se min far. Det var först när han använde sin kikare som han faktiskt kunde se honom.
Efter den händelsen gled jag och min informator ifrån varandra. Han förstod att något var fel med mig. Att jag var annorlunda. Men vad visste han inte.
Först då förstod jag hur annorlunda jag faktiskt var.
Jag fick aldrig lämna godsets egendomar. Så jag roade mig med att smyga på byns barn.
Aldrig hörde de mig komma smygande på dem. Och de var för rädda att säga hur jag smög på dem för sina föräldrar. Men det var inte mig de var rädda för. Utan det var min far.
Han var definitivt inte den bästa av godsägare. Han njöt av att visa sin makt och auktoritet.

Jag fruktade mig själv som byns barn fruktade min far.
I alla fall den delen jag ärvt av min riktiga far. Den som gjort min mor gravid. Jag fruktade hur det alltid vattnades i munnen när någon skadade sig. Eller kom för nära, så nära att jag kunde se blodet pulsera under halsens tunna hud. I det rytmiska pulserande ljud.

När jag var 23 år dog min så kallade far och lämnade allt till mig.
I ett halvår låtsades jag sörja honom. Men mer klarade jag inte. När jag fyllt 24 år reste jag till London. Väl i London undvek jag de stinkande gatorna där de fattiga dväljdes. I sina trångbodda bostäder. Jag stod inte ut med stanken från deras avföring och allt annat där. Stanken brände och stack i min näsa. Etsade sig fast i mitt minne.

Sen kom den dag jag förändrades totalt.
Jag hade spelat kort på en klubb och var på väg hem. När jag hörde fotsteg bakom mig. Jag ignorerade det och fortsatte gå. Trots att jag var säker på att någon följde efter mig. Jag lät mina tankar fortsätta till planerna hur jag skulle sälja godset utan att väcka uppmärksamhet. Godset som jag nu för tiden endast såg som mitt fängelse.
Jag svängde in på en bakgata för att ta en genväg och tänkte inte särskilt mycket på stegen som ekade bakom mig. Jag hörde knappt pistolen som avfyrades innan kulan tog mitt liv med enkelhet. Jag kände hur mitt blod rann ut ur mig. Kände hur min mördares händer trevade genom mina fickor i jakt på det han dödat mig för.
Mina armar lydde mig inte när jag försökte lyfta dem och röda fläckar dansade framför mina ögon. Blodlukten från mitt sår stack i näsan och den metalliska smaken av blod fyllde min mun. Innan allt blev svart och jag försvann in i en ändlös dimma.
Först kände jag inget ting. Men när jag väl kände igen var det något jag inte ville känna.
Den brinnande lågan slet i min kropp, stack som tusen nålar, som eldens flammande lågor allt på en gång.

Nästa gång jag öppnade ögonen var allt jag såg grumligt. Som när man tittar ner i en å. Men de åar jag tittat ner i hade inte haft så smutsigt vatten, utan klart vatten. Inte brunt.
Men det jag kände mot min hud var inget annat än just det, vatten. Jag låg där ett bra tag och blinkade förvånat innan jag insåg att jag inte andades. Samtidigt som jag kände ett tryck mot mitt bröst. Jag lyfte händerna och kände hur något hårt och skrovligt låg på mitt bröst. Att det var för att hålla mig nere förstod jag senare. Försiktigt lyfte jag bort tyngden som liknade en tegelsten. En sådan från gamla murar.
När jag kom upp ovanför vattnet såg jag hur skymningen närmade sig. När jag tittade uppåt var allt jag såg en av broarna över Temsen.
Från brons ovansida kunde jag höra vagnar som då och då kördes över den. Blandat med människors röster, som en evighetslång kör.
Jag stannade i Temsens stinkande vatten tills mörkret fallit och jag med enkelhet tog mig upp på bron.
Jag lokaliserade mig innan jag skyndade till huset jag hyrt i London. Butlern öppnade med en illa dold förvåning. Samtidigt som han försökte ignorera stanken från mina kläder.
”Är ni skadad, Sir?”
”Nej! Varför tror du det?”
”Är det inte blod på er skjorta, sir”, sade butlern och nickade mot mitt bröst. Jag följde hans blick och såg den torkade blodfläcken som inte försvunnit av vattnet i Temsen.
”Det är inget, Miller.”
”Om du säger så sir. Vi började bli oroliga vet du. I två dagar har du varit borta.”
”Ja, jag tog hand om några saker. Be mrs Willham skicka upp något ätbart. Helst kött. Och så vill jag ha ett bad och rena kläder, Miller”, sa jag medan jag skyndade mig upp för trappan och lämnade ett spår av lera och vatten efter mig.

Jag fortsatte uppträda som en fin herre från landet tills jag tre år senare 1917, reste till Frankrike. Samtidigt som första världskriget påbörjats.
Jag stred vid fronten i Frankrike under falsk identitet. Men tillslut stod jag inte ut längre. Bilderna av dödas ansikte etsade sig in i mitt minne. Så jag gav mig iväg från det. Vandrade runt i ett krigshärjar Europa fram till 1946.

Jag var åter i Frankrike, vid landets gränser, där små byar doldes i bergens dalar. Jag mins att himlen var klarblå och solen stod högt uppe på himlen. Jag stod och blickade ner i en dal, tidigare hade jag sett en avlägsen stuga där. Men inte riktigt vågat närma mig.
När ett mullrande ljud hördes, nästan som åska. Men det skulle omöjligt kunna vara åska. Inte ett mål fanns på himlen. En bit bort en aning längre ner i dalen syntes ett litet damm moln. Försiktigt rörde jag mig ditåt. När jag kom tillräckligt nära såg jag stenar som låg ner rasade. Något hade fått dem att falla ner.
Det var då jag såg byxbenet. Ynglingen som jag såg ligga där alldeles stilla med huvudet i en onaturligt vinkel. Kunde inte vara mycket äldre än mig. Eller ja så ung jag såg ut att var, 24 år.
Hans stormgrå ögon stirrade ut i ingenting. Ynglingens mörka mahogny färgade hår var täck av damm från stenraset.
Jag rykte till när ett skrik skar genom tystnaden. Långsamt vände jag mig och såg en man och kvinna titta på ynglingen. Inte heller dom kunde vara äldre än mig, tänkte jag då. Den som skrikit var kvinnan. Hennes ögon var lika stormgrå som ynglingens, medan mannens hår var lika mörk mahogny färg.
”Såg du vad som hände?” frågade mannen mig på franska.
Jag skakade på huvudet och mannen gick fram till ynglingen.
”Nacken är bruten,”viskade han lågt på engelska. Kvinnan verkade inte höra honom. Hon stod bara och stirrade på ynglingens kropp.
”Vill ni ha hjälp att bära honom bort hår ifrån”, frågade jag lågt mannen.
”Ni talar engelska”, sade mannen förvånat.
”Ja jag är engelsman.”
Samtidigt som han nickade sa han: ”Ja du kan gärna hjälpa mig.”
Mannen gjorde en provisorisk bår att bära honom på innan vi tog honom ner till stugan. Vi lade honom i en relativt liten sängkammare inne i huset.
”Är du hungrig?”
Jag möte kvinnans blick som var fyllda utav sorg.
”Jag vill inte vara till besvär.”
”Det är inget besvär. Ät lite vi vill tacka dig senare.”
Jag åt det hon ställde fram till mig och försökte förstå vad det var de skulle tacka mig för. Innan jag somnade där, vid köksbordet.

Jag väcktes av en ljudlig duns från rummet de stängt in sig i.
Det var fortfarande mörkt ute men jag kunde se hur gryningen sakta kröp närmare. Jag kunde höra en gråtande kvinna och hur en man talade lugnande på franska. Om jag förstod det rätt. Men jag kunde inte känna igen rösten, för det var inte mannens. Nyfiket gick jag med lätta ljudlösa steg närmare dörren.
”Jag sa ju till dig att det inte var bra att klättra så där utan någon som helst säkerhet”, sa mannen.
”Ja, jag vet far”, svarade den främmande rösten.
Samtidigt öppnade kvinnan dörren. Jag bakade förskräckt bort från dörren. Inne i rummet såg jag den så förut döde ynglingen sitta levande. Han verkade bekant på ett sätt jag inte kunde förklara. Han såg på mig en aning förvånat.
Men hur kunde han sitta upp. Jag hade ju själv sett honom ligga död framför mina fötter. Men ändå satt han där. Andades och levande.
Jag stod som förstenad i några sekunder innan jag rusade ut ur huset. Jag kunde höra ynglingen ropa efter. Bad mig vänta, men jag tänkte inte vänta. Jag började springa mot dalens utgång och när jag sneglade över axeln kunde jag se hur ynglingen närmade sig. Samtidig fastnade min fot i en trädrot och fällde mig.
”Snälla, vänta. Bara vänta lite”, sa ynglingen med en mjuk ton på franska.
”Låt honom vara Seth”, sa mannen.
”Men han vet inte”, sa ynglingen vars namn var Seth.
Jag sneglade mot dom över axeln i min halvstående ställning och sa sen på en ringrostig skolfranska. ”Vad är det jag inte vet?”
”Vad du är”, sa Seth lugnt och sträckte fram en hand mot mig.
”Seth vad pratar du om”, frågade mannen och såg på Seth.
Seth bakade ett steg bort från mig och vände sig mot mannen och viskade till honom. På ett språk jag aldrig hört förut. Mannens ansikte sken upp i förståelse och han tittade sen på mig.
”Vad är ditt namn?” frågade mannen mig.
”Zachary Wheelock”, svarade jag.
”Mitt namn är Sylvester Sullivan och det här är min son, Seth”, sa mannen och la en hand på ynglingens axel.
”Son?”
”Jag förstår om saker är förvirrande för dig. Men om du följer med oss tillbaka till stugan ska jag berätta allt för dig. Svara på frågor jag gissar du har.”
Efter en viss tvekan nickade jag och följde med dem.

Det var så jag fick veta min sanna natur. Det var så jag fick en familj jag aldrig haft för än nu.

copyright: Olivia Gustafsson.

ps: det handlar om en av mina personer den här med =)

måndag, juni 21, 2010

vad jag är...

torsdag, juni 17, 2010

help me...