onsdag, februari 18, 2009

Under himmlen som brann.


Jag stod ensam kvar nere i hålet där vi föll ner.
Du hade gått i från mig in i mörkret.
Himlen brann ovanför mig och fick skuggorna att dansa.
Jag visste att jag inte kunde komma upp den vägen.
Jag visste att jag måste gå i dina spår.
Men jag kunde inte för du hade sårat mig.
Visst, jag sårade dig lika mycket.
Men du tog första steget till det.
Jag satte mig ner på den kalla marken.
För att vänta, medan jag pressade låren mot mitt bröst.
Men vem lurade jag.
Vad väntade jag på?
Att de skulle hitta mig, de visste inte ens att vi gått upp på berget för att söka.
Eller väntade jag på att du skulle komma tillbaka?
Jag vet inte.
Sen stod du där framför mig i skuggan.
Gömd för himlen som brann och de dansade ljuset.
Dina gyllene ögon gnistra till från ljuset som speglades i dem när du tog ett steg fram.
Du tittade på mig och jag på dig.
Jag gömde mitt ansikte mot knäna och lät de tysta tårarna rinna ner för mina kinder.
Jag hörde dig inte när du rörde dig framåt med smygande steg.
Som ett rovdjur som går till anfall.
Men du föll på knä framför mig.
Din hand drog över mitt mörka hår och ner för armen.
Du tvingade mig att se på dit forskande ansikte.
Men mina tårar hade försvunnit och i det dunkla ljuset syntes inte resterna från dem.
Medan skuggorna skyddade mitt ansikte från att vissa uttryck.
Var ditt blottat under himlens brand.
Sen släppte du mitt ansikte och reste dig upp igen.
Du satte dig ner en bit bort lutade dig mot en sten.
Sen slutade jag andas när jag hörde din varma och mörka röst.
"Du fick mig att se en framtid. Du fick mig att förstå varför kärlek och vänskap är en av de viktigaste sakerna som finns. Men visst Jag svek dig. Men du måste veta".
När du pratade tittade du upp mot himlen.
Du suckade och fortsatte sen.
"Du måste veta att du är den jag älskar. Jag...".
Du tystade när jag reste mig upp och avslöjade mitt ansikte som åter var vått av tårar.
Knappt hörbart viskade jag: jag älskar dig också.
Du reste dig vigt upp och tog de få stegen fram till mig.
Ditt ansikte strålade av glädje som du inte vågat vissa för omvärlden.
Du smekte varsamt min kind.
Kolsvart och gyllene mötes när vi tittade på varandra.
Innan du kysste mig.
Då visste jag att du skulle kämpa för mig.
Jag skulle kämpa för dig.
Jag visste och du visste att vi skulle följa varandra.
Genom eld
Genom vatten
Över vida slätter
Branta berg
och djupa dalar.
Vi två var menade för varandra.
Du och jag.
Det lät så underbart när du sade det och höll om mig.
Medan sömnen smög sig närmare och vi kände tröttheten.
Vi somnade i varandras armar.
Under den stjärnklara himlen som brann.

copyright Olivia Gustafsson

onsdag, februari 04, 2009

Lyssna


Om du lyssnar till vinden kan du höra hur den berättar gamla sagor från förr.

Berättar hur en långt en man gick för frihet till sitt folk och för kärleken till en kvinna. Hur långt en girig men kan gå för att få de han vill ha. Höra berättelser om svek, mod, ära, heder, kärlek och storslagna slag. Som dränkt marken i blod. De tusentals likbålen för de som dödats av det vassa stålet. Höra hur ett folk åter vart fritt.

Det här är legenden om de mäktiga drakskeppen. Legenden som ännu minns av de folk det drabbade.


copyright Olivia Gustafsson

tisdag, februari 03, 2009

Under skuggan

Himlen vissade inget tecken på sin sorg.
Den blåa himlen tycktes håna graven som låg under skuggan.
Under skuggan av trädet.
Håna kvinnan som låg under trädet.
Hon grät floder av gyllene tårar.
Tårar som gräts över den hon mist.
Hon skulle aldrig någonsin se honom igen.
Han var förlorade för henne.
De skulle ses i nästa liv.
Men hon visste att hon hade långt kvar att leva.
Men skulle hon orka hålla ut.
Hålla ut och inte bryta ihop utav sorgen som tyngde henne och tyna bort.
För det var det enda hon kände.
Hon hoppades att hon en dag skulle känna annat en sorg.
Men kunde hon lita på hoppet.
Äntligen visade den hånade himlen sin sorg.
De blygråa molnen svepte in över himlen och förmörkade all sikt.
Himlen grät. Grät över den som kvinna som en gång levt.

copyrught: Olivia Gustafsson