Under skuggan

Himlen vissade inget tecken på sin sorg.
Den blåa himlen tycktes håna graven som låg under skuggan.
Under skuggan av trädet.
Håna kvinnan som låg under trädet.
Hon grät floder av gyllene tårar.
Tårar som gräts över den hon mist.
Hon skulle aldrig någonsin se honom igen.
Han var förlorade för henne.
De skulle ses i nästa liv.
Men hon visste att hon hade långt kvar att leva.
Men skulle hon orka hålla ut.
Hålla ut och inte bryta ihop utav sorgen som tyngde henne och tyna bort.
För det var det enda hon kände.
Hon hoppades att hon en dag skulle känna annat en sorg.
Men kunde hon lita på hoppet.
Äntligen visade den hånade himlen sin sorg.
De blygråa molnen svepte in över himlen och förmörkade all sikt.
Himlen grät. Grät över den som kvinna som en gång levt.

copyrught: Olivia Gustafsson